Det kan bli tungt

När du tror att det går bra för dig och du börjar få kläm på det till slut. Du tror att du kan något och passar in. Men så har du så fel som det går. Du blir utkastad.
"Men du är ju fortfarande kvar på jobbet."
Hm.

Omplacerad på företaget.

När du tänker att det gick ganska bra och du borde i alla fall höja dig lite. Du räknar med förra årets normeringsvärde och ser att du borde har förbättrat dig. Men så har du så fel som det går. Du har inte höjt dig alls.
"Men du har ju en chans till."
Hm.

Högskoleprovet.

När du tycker att livet är ganska bra ändå och du kommer att klara årets mål. Du känner att nu är det bra och livet leker. Men så får du så fel som det går. Du får marken dragen under fötterna på dig.
"Men du lever ju fortfarande.
Ja. Det gör jag och jag är stark nog för det här också.

Livet.

Det som tar

Det som tar i hjärtat mest är att det inte kommer bli någon mer Edvin.
Inte alls.
Magin som var han är nu borta och kommer aldrig igen.
Jag kommer aldrig att få prata, krama eller se hans luriga leende mer.
Det är det som tar i hjärtat mest. Ingen mer Edvin.

Igen

Jag sår där på Cirkus bland slangar och sladdar igen. Jag står där och tårarna rinner nedför mitt ansikte.
Omöjligt. En till. Vafan.

Edvin har varit försvunnen sen i fredags. Han har inte dykt upp i Göteborg som han planerat och han har efterlysts på facebook. Jag undrade hur han av alla människor kunde försvinna och tänkte i första hand att han dragit ut på äventyr. Men så är det för många som inte vet vart han är och som också undrar.

Jag står och damsuger, det bara är några få rader kvar sen får jag åka hem. I öronen har jag Soran Ismails stand-up och mina planer för resten av dagen är många och roliga.
Kapten ringer. Hm, Kapten ringer aldrig mig. Vi har inte den relationen.
"De har hittat Edvin"
"Jaha? Var var han? Vad gör han?"
Jag minns inte resten, men Kapten får fram att Edvin har valt att avsluta sitt liv. Han har lämnat en lapp och som jag förstod det stod det något i stil med att han inte orkat mer och varit för slö.

Omöjligt. En till. Förihelvete.

Edvin finns inte mer.
Det långa, påhittiga, märkliga ranglet har gett upp.

Nu har jag ingen Ollie som fångar mig.
Jag faller.
Men jag känner också djup ilska. Tänk på Mirjam, tänk på dina vänner, tänk på Miff, tänk på de du lämnar. För att du är slö. Slö.

Samtidigt går det inte ihop. Att vara slö räcker inte. Jag vet att mer ligger bakom, prestationsångest, depression och osäkerhet.
Men att bara ge upp.
Jag fattar nog inte.

Men det gör mig så ledsen. Ingen mer Edvin. Jag kommer sakna honom.

Fan

Att skära djupt i mig

Det tar i hjärtat när den en älskar inte kan förstå.
Förstå de små sakerna.
Sakerna som är viktiga.
Viktiga för mig.

Det tar i hjärtat när den en älskar inte fattar.
Fattar hur djupt en nonchalering kan skära.
Skära så att hjärtat gör ont.
Ont i hela mig.

Att falla och få hjälp att stå igen

Jag går in då och då för att läsa gamla inlägg. Jag tycker att jag skriver bra, men jag behöver verkligen korrekturläsa innan jag postar.

Min gamla iPhone hade kvar smshistorik från flera år tillbaka och innan den mobilen gick i backen för sista gången, så hittade jag smsen som jag och Nicole skickat till varandra från dagarna i slutet av maj. Jag tog screenshots och de blev då sparade i datorn. 

I och med det fick jag också reda på årsdagen. Tidigare har jag bara plockat hela slutet på maj som återkommande datum.

Jag förberedde mig en månad före i år.

Jag visste att jag skulle vara nedstämd, men bara en dag.

Jag berättade för Ollie för jag vet att hon inte skulle ta illa upp av att jag nämde en så sorglig händelse. Det var en veckan innan utsatt datum och vi var på Cirkus och städade. På rasten innan vi började med att dammsuga salongen pratade vi lite snabbt om det. Jag sa att jag var förberedd och det inte var någon svarade. Hon tyckte att jag skulle ringa i alla fall om det blev jobbigt. Visst, det kan jag lova. 

Vi avslutade rasten och gick och hämtade dammsugare, medans så smsade jag med Benjamin (Marcus vän). Benjamin berättade om hur han saknade sin bror, en bror som inte var död, men kontakten var förlorad, en kontakt som betytt mycket för honom. Jag och Ollie började dammsuga, men dammsugare på, hörlurar och i varsin del av salongen. 

Och så bara brast det. Jag kunde inte stå. Ollie märkte inget. Efter en stund kunde jag ställa mig upp igen.

Men så brast det igen, och jag ställde mig igen. Så höll det på. En del av mig ville att Ollie skulle märka och trösta, jag vet att hon kan det och gärna skulle göra det. Medans en annan del ville att hon inte skulle märka och inte veta, hon har aldrig sätt mig gråta eller må dåligt och jag ville ha kvar rollen som stark samt onåbar. 

Tillslut kom Ollie springande och jag gav upp. Vi satt mellan stolsraderna på parket bland slangar och sladdar. Jag bara pratade ut, berättade om Jassitha och tyckte att det var orättvist i min väns famn.

Samma mantra ekade som alltid i mig. "Det var inte rätt! Hon var för ung! Hon var älskad och alla sörjer vi henne! Det var inget självmord! Vad hände?!"

Vi skippade att dammsuga klart salongen.

1000 glada minnen. 1000 leenden. Jag är påväg.

Men jag skulle aldrig klara det utan mina vackra, fina vänner. Jag hade fått för mig att jag aldrig skulle låta någon komma nära och aldrig visa mig sårbar för någon. Jag hade blivit så svårt skadad, av grundskolan och andra svek. Men vad fel jag hade. Nu har jag de bästaste som finns som är berädda att släppa det de har för händerna och komma till min hjälp, som accepterar när jag inte har den bästa av dagar, som tar mig med ut på galna äventyr och får mig att skratta. Jag vill göra detsamma för dem och jag kommer att kämpa för det. Jag litar på dem och de litar på mig.

Om en någonsin sörjer så ska en inte vara rädd för att sträcka ut sig. Det finns folk som vill trösta och inte bara tycker att en är en stämningssänkare med sina problem.

Om jag faller, kan jag ställa mig upp själv.

Men jag kan få en hjälpande hand. Den skadar inte.

Minns mig

Minns mig som jag var

Inte som jag blev

Sex

sex=mys

sex≠mys+omys

sex≠omys+omys

Livet är ett polynom

Livet är ett polynom.

Med otaliga variabler.

Variablerna kommer av din DNA-sekvens och din omgivning. (och en allsmäktig/spirituella varelser om du är så lagt)

Meningen är att få reda på ekvationen.

Då kan du läsa ut defenitionsmängder, extremvärden, nollställen och så vidare.

Du kan alltså

Läsa av

Räkna ut

Ta kontroll

Med kontroll kan du sedan styra genom att själv lägga till medvetna variabler.

Men akta dig så att du inte tappar bort ekvationen.

Då får du börja om.

Döden

Jag slogs precis av hur omöjlig och distant döden känns.

Det är något som händer i filmer. 

Skådespelaren, en verklig varelse, försvinner faktiskt inte. En död i en film är en påhittad karaktär som bara följer sin historia, fyller sin mening i filmen. Så är det inte när en riktig varelse dör. De försvinner faktiskt och kommer inte tillbaka alls, inte på något vis alls överhuvudtaget.

Det som är likadant dock är dödens påverkan på dess omgivning.

Den kan påverka på exakt lika många miljoner olika sätt som i en film.

Att minnas chokladkakor

Jag minns. Jag glömmer inte. Jag saknar inte direkt, men jag kan ändå säga att det känns konstigt att hon inte finns kvar. Alls. Över huvud taget.

När jag är ledsen kommer ansiktet upp i min tanke. Minnet av oss i korridoren, hur hon doftade, hur hon skämtade, hennes pojkvän och allt om honom, de två minnestunderna med tal, beskedet i sig med smset, hur tårarna tillslut tog slut men ändå kom tillbaka när kroppen laddat, hur det tog två sekunder att falla samman.
Jag faller inte samman nuförtiden nästan alls, inte om jag inte är ledsen redan innan. Då faller jag.

Men det är synd att det ska sammankopplas med att vara ledsen. För det gör det. För det är ett ledsamt minne. För det var fel och orättvist. För att det inte borde ha hänt.

Jag vill egentligen att jag ska tänka på när hon levde och inte när hon dog. Men det är tyvärr döden som har satt spår och efterdyningar. Från och med nu ska det vara annorlunda. Om jag dog skulle jag vilja att alla mindes mina leenden och skämt.

Fast man ska ändå inte glömma. Att det var en stor och speciell händelse. Som man måste hantera.

Ett sätt att hantera för mig har varit att läsa min text jag skrev om Halleluja. Låten har inte samma kraft nu som den hade då, men den får mig ändå att minnas.

Precis som "1000 Kisses" från musikalen Rent får mig att minnas, eller The Body Shops rosdoftande handkräm får mig att minnas, eller skolkafeterians chokladkakor får mig att minnas. Ty alla tre var hennes favoriter.

Det är som terapi att få skriva av sig lite och det är skönt att det finns så lättillgängligt för mig. För att prata med någon skulle inte gå. Jag känner mig bara dålig som tar upp ett ledsamt ämne. Nej, sörja får man göra själv.

Dantes inferno - Sena läxor

Jag slår upp ögonen till ljudet av skrapet från penna på papper och klickandet från fingrar på tangenter.

Framför mig har jag ett litet, dunkelt rum, utan fönster och med tre svaga lampor hängandes från taket. Det är kvavt. Jag sitter med ryggen mot en vägg och ser människor som sitter vid varsitt bord, där böcker ligger travade på varandra i mängder. De sitter med näsan i en bok samtidigt som de febrilt antecknar för hand eller skriver på en dator. Ingen säger ett ord.

Dörren längs bak i rummet slår upp och en person i högklackat kommer in, hennes steg dånar och människorna vid borden ökar tempot ytterligare. När den högklackade befinner sig längst fram säger hon lugnt, men bestämt:
"Inlämning."
Hon börjar gå utmed raderna och samla in papprena som de stressade snabbt krafsar ihop, för att sedan gå ut ur klassrummet. Alla fortsatte med knattrandet.

Jag ställer mig upp och går fram till en skallig man med runda glasögon, han har en svart polotröja och beiga byxor på sig.
"Vad gör du här? Och vad är det här för ställe?", frågar jag Steve Jobbs.
Han tittar upp på mig med trötta ögon och svarar:
"Vi sitter här för att vi har lämnat in läxor försent under vår livstid. Vi har skippat att göra läxorna när vi borde och träffat kompisar eller suttit framför Facebook istället. Jag gjorde inte mina läxor, jag hoppade av skolan, och nu är jag fast här att förevigt jagas av deadline efter deadline, läxa efter läxa."

Det är kvavt. Så mycket läxor. Inget kul. Ingenstans att fly. Fast på dessa stolar i all evighet. Jag har syndat denna synd. Ingen luft.
Det är här jag kommer att hamna i slutändan!


-"-"-"-"-"-


Vi har läst om Dantes La Divina Commedia (inferno) på svenskan. Mestadels den andra delen av trion som handlar om de nio helveten.
Blogguppgiften var att skriva om en egen synd och ett eget helvete. Jag är ingen hejare på att få in läxor och hemarbeten i tid. Denna blogguppgift skulle varit klar för flera veckor sedan...

Resten får ni tolka själva.

Strinbergstema

Livet rullar på i en stressig röra. Tempo är i generalitet ganska högt och jag hinner inte sova ibland, men så går tempot ned ibland, lugnet infinner sig och man kan andas ut.

Men tro inte att jag klagar, jag trivs med att saker händer, annars blir det så långtråkigt.

Nu kommer det bli mera lugn tid dock, flera lärare åker bort till Indien och Afrika. Inga lektioner och stora, långa hemarbeten väntar, det kan bli kul som omväxling.

I svenskan ska vi skriva ett stort arbete om Strindberg. Temat jag valt är Strindbergs jobbiga år då Siri von Essen precis lämnat honom och han upplever paranoia och sinnessjukhet.

Springa

Det går som en väloljad maskin. Framåt, lagom fort, men inte mot mål. Det är ingen resa i sträcka, det är en resa i vilja.

Det börjar bli tungt. Något känns fel. Axlarna har åkt upp, ryggen har krökts en aning. Maskinen har opassande kugghjul.
Axlarna nedåt bak, räta ryggen, spänn bålen, längre steg och lyft blicken.

Det är dit jag ska. Framåt.

Det finns ingen annan fokus. Bara rörelsen, kroppen vrids, ben fram, arm bak. Bara andningen, in, in, ut, ut. Bara framåt.

Det går i fyrtakt, allt synkas med maskinens komp.

Det är en av de bästa sakerna jag vet, endorfinet, lugnet, utmaningen, den jämna takten. Då är jag lycklig.

Vill vara pojke

När jag mindre var min favoritbok Alanna av Tamora Pierce. Den handlar om en tjej på medeltiden som inte vill skickas till ett kloster för att uppfostras till en dam så hon byter plats med sin tvillingbror som inte vill åka till hovet för att bli riddare. Alanna blir Alan och tvillingbrodern blir magiker på klostret. Som page måste Alanna försöka att matcha killarnas styrka, lära sig en riddares väg samt försöka att dölja sitt kön.

Jag älskade den boken, ett riktigt bra boktips. Alanna var så cool och hennes liv i huvudstaden så äventyrsfyllt. En värld där heroism och maktspel och spänning, men bara för männen. Det är enbart Alanna i hela boken som är av kvinnligt kön, förutom hennes katt och små små bikaraktärer. Kvinnorna bor antingen på gården eller är inlåsta i kloster, och det är väl lite det som boken handlar om, att hon bryter gränser och smiter undan riktlinjerna. Det kanske är därför jag gillar boken, jag har alltid varit för jämställdhet och inte förstått varför vi ska dela upp oss, män och kvinnor, så grovt.

Men tyvärr så lever det kvar till viss del. Vi läser fortfarande om riddare på vita hästar och prinsessor i torn i barnböcker, även om det minskar. Jag gillar de nyare Disney filmerna som "Trassel" och "Prinsessan och grodan", där är det kvinnorna som kämpar.

1000 fina minnen

Halleluja, halleluja.

Det överföll mig och jag var chanslös mot minnet som totalt övertog. En liten snutt av en sång och jag fylldes av sorg. Det gick inte att stoppa.
Ut, jag måste iväg, vara ensam och lugna ner mig, sedan är jag okej.

Det har varit okej sedan senaste gången jag hörde sången. Livet har fortsatt, tanken har existerat i mitt sinne, men jag har inte fällt tårar mer än två gånger. Jag hade aldrig trott att en liten tonsammansättning kunde vara så stark. Det lugna vattnet revs upp och jag kunde inte stoppa minnesströmmen.

Jag älskar Halleluja av Leonard Cohen, men för mig har det bara varit en fin låt. Nu har jag märkt att den är så mycket mer. Den väcker minnen, då den sjöngs vid ett tillfälle som var mycket känslosamt laddat för mig och ett tillfälle jag aldrig glömmer.

Men jag är glad över min reaktion idag efter att fått höra sången. Jag är tacksam över att jag fortfarande kan gråta över händelsen. Det betyder att jag inte glömt och jag vill inte glömma. Jag vill minnas och hedra.

Jag hämtar mig från sammanfallet och lever vidare. Jag ska gå härifrån med ett leende på läpparna.

Jag jobbar på de 1000 fina minnen jag lovade dig.

Kyssa Linné med karamell i munnen

En solig höstdag för några år sedan bestämde sig jag och mina vänner Maja och Jūra för att vi skulle gå på Skansen. Vi gick längsmed gärsgårdarna, åt brända mandlar och sög på gula, gröna och röda karameller. Alla hade vi vår egen favoritfärg på karamellerna. Vi beundrade påfågel, tittade på när sälarna blev matade samt mös med te och chokladboll på ett kafé och solen strålade ikapp med färgerna på träden.
Vår dag slutade i vad jag tror var en trädgård eller bara en viloplats för besökare, bänkar och buskar fanns det gott om, utsikten över Stockholm var magisk. Vi pussade på en järnbyst föreställande Carl von Linné och gladdes över livet och vår vänskap.

Det är ett lyckligt minne, men vad jag minns är inte djuren på Skansen, även i om det var de vi i huvudsak tittade på, utan jag minns framför allt gränderna och de gamla fina husen. Skansen har en speciell plats i mitt hjärta, men det involverar inte i huvudsak djuren. Skansens magi ligger i de små, mysiga husen, glasblåseriet och mångfalden av svenskhet.

Men tisdagens etologi exkursion där vi enbart fick titta på djuren och inget annat, förändrade lite min syn på Skansen. Det var in och stå en halvtimme och titta på vad björnarna gjorde och sedan ut igen, ingen mysfaktor, bara djurtittande.

Även denna veckas uppgift är jag kluven till. Det finns både för och nackdelar med att ha djur i bur.

En av de saker som stärker argumentet för djur i bur är utbildningsfrågan. Folk får möjligheten att se vilda djur på nära håll och man kan i forskningsyfte studera mer ingående hur de beter sig. En annan fördel är möjligheten att bevara eller rädda utrotningshotade djur, fungera som genbank eller rädda de sista levande av arten, som bisonoxe.

En massa fördelar kan man tycka, men det jag tänker när jag står där ovanför björnarna är bara stackars blåbärslufs. De är instängda och visuellt utsatta. Man kan anse att det inte gör något för att djuren är födda i fångenskap och vana vid att leva på det här sättet, men det känns ändå fel. De kanske är glada som de är, men skulle de inte vara gladare ute i naturen? Jag uppskattar inte så mycket själv att se björnarna på det här sättet, jag ser de hällre i naturprogram på tv. Där de är i sin naturliga miljö och mår som bäst.

Ergo: Ja, till djurpark i forsknings- och antiutrotningssyfte. Men för min del kan det vara. Ge mig gula karameller så är jag nöjd.

Man behöver luft

Livet rullar på och vi har fått en till uppgift i svenska. Detta inlägg är om en bok vi läst tillsammans i klassen. Jag missade klassdiskussionen så jag får diskutera med mig själv och det görs bäst på natten.


Dagens titel var ett citat ur boken "Att tro på Mister Pip" av Lloyd Jones. En mycket bra bok, dock har jag kluvna tankar om jag gillar den eller inte. Ja, den är välskriven osv, men den är ganska hemsk i vissa partier (folk dör) och ibland förvirrande. Den sätter spår efter sig, dock inte så djupa för att slutet av boken gör hela boken lite mjäkig. Den börjar också ganska långsamt och det adderar till det negativa. För att jag ska uppskatta en bok ska jag antingen beröras av den, riktigt gilla världen den berättar om eller älska huvudpersonen. Inga av mina kriterier hade uppfyllts i slutet av boken och det gjorde mig lite besviken för att den hade potential halvvägs igenom. Den hemska delen i den är också en anledning till att jag har svårt för den, jag mådde bitvis dåligt av att läsa den och jag satt och grät vid ett tillfälle, en i min omgivning bad mig till och med att sluta läsa för att den hade en negativ verkan på mig.

Boken handlar framförallt om berättelser och innehållet i berättelserna samt hur viktigt det är att vara bra på att förtälja sin historia, till och med viktigare än hur sann historien är. Det är väldigt tydligt och inget man missar.

Huvudpersonen heter Matilda och är en flicka på 13 år, som bor med sin mamma på en tropisk ö där inbördeskrig råder. Kriget har inte riktigt nått deras by, men det kryper allt närmre. Matilda själv värdesätter berättelser väldigt högt och det skapar intriger gentemot personerna i hennes omgivning.

Om de andra i byn delar hennes intresse eller inte har stor betydelse för hur hon beter sig mot dem.
Mr Watts delar hennes tankar samt är väldigt duktig på historier och det gör att Matilda ser upp till honom.
Medans hennes mamma inte förstår historieberättandets makt och därigenom har Matilda och hennes mamma delade meningar om mycket. Det är inte många gånger i boken som mamman och Matilda är överens, men Matilda är ändå aldrig riktigt arg på sin mamma, även när dennes envishet och stolthet gör så att hela byn blir av med alla deras tillhörigheter och till slut deras hus. Mamman beter sig riktigt illa, men Matilda förklarar ändå aldrig krig med henne.

Jag hatade mamman och var på Matildas sida ända tills nära slutet, då mamman offrar livet för att Matilda ska slippa bli våldtagen. Det som får mig att byta sida är Matildas beteende från den punkten tills bokens sista sida. Hon vet att hennes mamma kommer att dö, men hon står ändå bara där och håller käft. Jag trodde att hon inte gick emot sin mamma tidigare just för att hon älskade henne, men så låter hon henne dö.

Det var nog också där jag började ogilla boken. Matilda visar sig vara svag och ologisk, insnöad och slaviskt följande av vad Mr Watts har sagt och gjort. Ja, hon tänker på sin mamma och tycker att ingen kan ersätta henne, men det känns ändå inte riktigt som om hon saknar henne. Att Mr Watts dog har mycket större inverkan på henne.

Han visar sig också vara en besvikelse. Han var så spännande och mystisk på ön, men när Matilda får reda på mer om honom visar han sig bara vara feg och en svikare. Han gjorde något fint och modigt, men kunde han inte ha fått stanna så? Heroisk som han var?

Det där extra svamlet i slutet om när Matilda reser runt och tar reda på mer om Dickens och Mr Watts är ganska tråkigt och inte så givande, framförallt rycker det bort den mystiska mantel som Mr Watts bär. Det binder lite tyglarna till att tänka och tolka fritt, vilket är väldigt dåligt för den här sortens bok. Det känna lite som om det bara är med för att binda ihop boken mer med Lysande Utsikter.

"Man behöver luft"
Det tänker Matilda när hon bestämmer sig för att hon inte vill dö, även om Mr Watts, hennes mamma, Daniel (liten oskyldig pojke) och Marce (Mrs Watts) med flera, har dött. Livet är värt att leva, man behöver luft för att leva.

Men man behöver också luft för att stämbanden ska fungera och det är viktigt för att kunna berätta.
Utan berättelser skulle det vara ganska tråkigt att leva. Ingen dåtid, ingen fantasi, ingen förutsägelse.

Ergo: En halvbra bok som lär en att berättelser är viktiga. Men visste vi inte det innan? Det är väl därför vi läser en bok från början?
Läs den, om du har brist på läsning, men jag skulle nog hällre rekommendera dig att läsa Harry Potter eller Oryx & Crake eller Vingklippt ängel.

Puss och kram
Från Ruter Dam
Nä ingen dam utan tjej
Petig med en sån grej
Ännu är jag ung
Och jag är en Kung

Hej Bloggen samt Sommarbok

Mitt första inlägg i min allra första blogg. Jag har haft en analog dagbok sedan tidigare, men det är inte samma sak, denna kan alla läsa. Men vem och vad är det ni ska få läsa om då?
Jo, om mig Hanna Linn. Jag är 17 år för tillfället och bor i Solna, Sverige. Jag studerar NaturNaturTeater på Östra Reals gymnasium och denna blogg är ett projekt i kursen Svenska 2. Vi får en uppgift eller ett ämne varje vecka att skriva om.

Vår första uppgift år att skriva om en bok man läst i sommar.


Sommarbok
 Jag har läst boken Arvtagaren av Christopher Paolini som är den fjärde och sista delen i hans bokserie, som också heter Arvtagaren. Jag har läst de föregående, så att läsa sista delen när den kom var en självklarhet.

Serien består av fyra riktiga tegelstenar om drakryttaren Eragon och hans drake Saphira som ska rädda världen från Galbatorix välde. Magi, krigsstrategi, maktkamp, kärlek samt märkliga varelser och ting späckar böckerna och det tillsammans med att den är välskriven lägger dessa böcker på topp tio över mina favoritböcker.

Av en sådan magnifik serie hade jag tänkt mig ett väldigt slut och jag blev lite besviken faktiskt. Jag ska inte säga att slutet var dåligt, det var tvärtom väldigt passande, men författaren kunde ha spytt på med mer.

***SPOILER ALERT***

Den stora skurken Galbatorix dog, han kunde ha dött en mycket pampigare död tycker jag. Efter att ha varit det stora mörka hotet i alla böcker så var hans slut lite mjäkigt. Eragon får inte sin Arya, som han trånat efter sedan bok ett, man kan ju tycka att Arya skulle erkänna Eragon som jämlik efter att han räddat världen, men nehep. Och Murtagh, den gode som sen blev ond som sen blir god i slutet, flyger bara förvirrad, ledsen och rädd iväg i horisonten. Blev det inte mer med denna intressanta person som kunde gjort massor för den nya regimen?
Men andra karaktärer som Roran (Eragons bror), Nasuada (ledare över motståndsrörelsen) och Orik (vän till Eragon) fick väldigt bra och lyckliga slut , även Eragon är ganska nöjd vid bokens sista sidor, han kunde dock fått mer.

Det är en bra bok, även om slutet kunde varit mer merigt, alla karaktärer får intressanta partier och historien har oväntade och riktigt bra tvister, som i de tidigare böckerna. Bra läsning, inte så tungläst mer underhållande, en bokserie som jag rekommenderar.

Buss och kran, första bloggningsdan'