Jag går in då och då för att läsa gamla inlägg. Jag tycker att jag skriver bra, men jag behöver verkligen korrekturläsa innan jag postar.
Min gamla iPhone hade kvar smshistorik från flera år tillbaka och innan den mobilen gick i backen för sista gången, så hittade jag smsen som jag och Nicole skickat till varandra från dagarna i slutet av maj. Jag tog screenshots och de blev då sparade i datorn.
I och med det fick jag också reda på årsdagen. Tidigare har jag bara plockat hela slutet på maj som återkommande datum.
Jag förberedde mig en månad före i år.
Jag visste att jag skulle vara nedstämd, men bara en dag.
Jag berättade för Ollie för jag vet att hon inte skulle ta illa upp av att jag nämde en så sorglig händelse. Det var en veckan innan utsatt datum och vi var på Cirkus och städade. På rasten innan vi började med att dammsuga salongen pratade vi lite snabbt om det. Jag sa att jag var förberedd och det inte var någon svarade. Hon tyckte att jag skulle ringa i alla fall om det blev jobbigt. Visst, det kan jag lova.
Vi avslutade rasten och gick och hämtade dammsugare, medans så smsade jag med Benjamin (Marcus vän). Benjamin berättade om hur han saknade sin bror, en bror som inte var död, men kontakten var förlorad, en kontakt som betytt mycket för honom. Jag och Ollie började dammsuga, men dammsugare på, hörlurar och i varsin del av salongen.
Och så bara brast det. Jag kunde inte stå. Ollie märkte inget. Efter en stund kunde jag ställa mig upp igen.
Men så brast det igen, och jag ställde mig igen. Så höll det på. En del av mig ville att Ollie skulle märka och trösta, jag vet att hon kan det och gärna skulle göra det. Medans en annan del ville att hon inte skulle märka och inte veta, hon har aldrig sätt mig gråta eller må dåligt och jag ville ha kvar rollen som stark samt onåbar.
Tillslut kom Ollie springande och jag gav upp. Vi satt mellan stolsraderna på parket bland slangar och sladdar. Jag bara pratade ut, berättade om Jassitha och tyckte att det var orättvist i min väns famn.
Samma mantra ekade som alltid i mig. "Det var inte rätt! Hon var för ung! Hon var älskad och alla sörjer vi henne! Det var inget självmord! Vad hände?!"
Vi skippade att dammsuga klart salongen.
1000 glada minnen. 1000 leenden. Jag är påväg.
Men jag skulle aldrig klara det utan mina vackra, fina vänner. Jag hade fått för mig att jag aldrig skulle låta någon komma nära och aldrig visa mig sårbar för någon. Jag hade blivit så svårt skadad, av grundskolan och andra svek. Men vad fel jag hade. Nu har jag de bästaste som finns som är berädda att släppa det de har för händerna och komma till min hjälp, som accepterar när jag inte har den bästa av dagar, som tar mig med ut på galna äventyr och får mig att skratta. Jag vill göra detsamma för dem och jag kommer att kämpa för det. Jag litar på dem och de litar på mig.
Om en någonsin sörjer så ska en inte vara rädd för att sträcka ut sig. Det finns folk som vill trösta och inte bara tycker att en är en stämningssänkare med sina problem.
Om jag faller, kan jag ställa mig upp själv.
Men jag kan få en hjälpande hand. Den skadar inte.
