Igen

Jag sår där på Cirkus bland slangar och sladdar igen. Jag står där och tårarna rinner nedför mitt ansikte.
Omöjligt. En till. Vafan.

Edvin har varit försvunnen sen i fredags. Han har inte dykt upp i Göteborg som han planerat och han har efterlysts på facebook. Jag undrade hur han av alla människor kunde försvinna och tänkte i första hand att han dragit ut på äventyr. Men så är det för många som inte vet vart han är och som också undrar.

Jag står och damsuger, det bara är några få rader kvar sen får jag åka hem. I öronen har jag Soran Ismails stand-up och mina planer för resten av dagen är många och roliga.
Kapten ringer. Hm, Kapten ringer aldrig mig. Vi har inte den relationen.
"De har hittat Edvin"
"Jaha? Var var han? Vad gör han?"
Jag minns inte resten, men Kapten får fram att Edvin har valt att avsluta sitt liv. Han har lämnat en lapp och som jag förstod det stod det något i stil med att han inte orkat mer och varit för slö.

Omöjligt. En till. Förihelvete.

Edvin finns inte mer.
Det långa, påhittiga, märkliga ranglet har gett upp.

Nu har jag ingen Ollie som fångar mig.
Jag faller.
Men jag känner också djup ilska. Tänk på Mirjam, tänk på dina vänner, tänk på Miff, tänk på de du lämnar. För att du är slö. Slö.

Samtidigt går det inte ihop. Att vara slö räcker inte. Jag vet att mer ligger bakom, prestationsångest, depression och osäkerhet.
Men att bara ge upp.
Jag fattar nog inte.

Men det gör mig så ledsen. Ingen mer Edvin. Jag kommer sakna honom.