Springa

Det går som en väloljad maskin. Framåt, lagom fort, men inte mot mål. Det är ingen resa i sträcka, det är en resa i vilja.

Det börjar bli tungt. Något känns fel. Axlarna har åkt upp, ryggen har krökts en aning. Maskinen har opassande kugghjul.
Axlarna nedåt bak, räta ryggen, spänn bålen, längre steg och lyft blicken.

Det är dit jag ska. Framåt.

Det finns ingen annan fokus. Bara rörelsen, kroppen vrids, ben fram, arm bak. Bara andningen, in, in, ut, ut. Bara framåt.

Det går i fyrtakt, allt synkas med maskinens komp.

Det är en av de bästa sakerna jag vet, endorfinet, lugnet, utmaningen, den jämna takten. Då är jag lycklig.