Man behöver luft

Livet rullar på och vi har fått en till uppgift i svenska. Detta inlägg är om en bok vi läst tillsammans i klassen. Jag missade klassdiskussionen så jag får diskutera med mig själv och det görs bäst på natten.


Dagens titel var ett citat ur boken "Att tro på Mister Pip" av Lloyd Jones. En mycket bra bok, dock har jag kluvna tankar om jag gillar den eller inte. Ja, den är välskriven osv, men den är ganska hemsk i vissa partier (folk dör) och ibland förvirrande. Den sätter spår efter sig, dock inte så djupa för att slutet av boken gör hela boken lite mjäkig. Den börjar också ganska långsamt och det adderar till det negativa. För att jag ska uppskatta en bok ska jag antingen beröras av den, riktigt gilla världen den berättar om eller älska huvudpersonen. Inga av mina kriterier hade uppfyllts i slutet av boken och det gjorde mig lite besviken för att den hade potential halvvägs igenom. Den hemska delen i den är också en anledning till att jag har svårt för den, jag mådde bitvis dåligt av att läsa den och jag satt och grät vid ett tillfälle, en i min omgivning bad mig till och med att sluta läsa för att den hade en negativ verkan på mig.

Boken handlar framförallt om berättelser och innehållet i berättelserna samt hur viktigt det är att vara bra på att förtälja sin historia, till och med viktigare än hur sann historien är. Det är väldigt tydligt och inget man missar.

Huvudpersonen heter Matilda och är en flicka på 13 år, som bor med sin mamma på en tropisk ö där inbördeskrig råder. Kriget har inte riktigt nått deras by, men det kryper allt närmre. Matilda själv värdesätter berättelser väldigt högt och det skapar intriger gentemot personerna i hennes omgivning.

Om de andra i byn delar hennes intresse eller inte har stor betydelse för hur hon beter sig mot dem.
Mr Watts delar hennes tankar samt är väldigt duktig på historier och det gör att Matilda ser upp till honom.
Medans hennes mamma inte förstår historieberättandets makt och därigenom har Matilda och hennes mamma delade meningar om mycket. Det är inte många gånger i boken som mamman och Matilda är överens, men Matilda är ändå aldrig riktigt arg på sin mamma, även när dennes envishet och stolthet gör så att hela byn blir av med alla deras tillhörigheter och till slut deras hus. Mamman beter sig riktigt illa, men Matilda förklarar ändå aldrig krig med henne.

Jag hatade mamman och var på Matildas sida ända tills nära slutet, då mamman offrar livet för att Matilda ska slippa bli våldtagen. Det som får mig att byta sida är Matildas beteende från den punkten tills bokens sista sida. Hon vet att hennes mamma kommer att dö, men hon står ändå bara där och håller käft. Jag trodde att hon inte gick emot sin mamma tidigare just för att hon älskade henne, men så låter hon henne dö.

Det var nog också där jag började ogilla boken. Matilda visar sig vara svag och ologisk, insnöad och slaviskt följande av vad Mr Watts har sagt och gjort. Ja, hon tänker på sin mamma och tycker att ingen kan ersätta henne, men det känns ändå inte riktigt som om hon saknar henne. Att Mr Watts dog har mycket större inverkan på henne.

Han visar sig också vara en besvikelse. Han var så spännande och mystisk på ön, men när Matilda får reda på mer om honom visar han sig bara vara feg och en svikare. Han gjorde något fint och modigt, men kunde han inte ha fått stanna så? Heroisk som han var?

Det där extra svamlet i slutet om när Matilda reser runt och tar reda på mer om Dickens och Mr Watts är ganska tråkigt och inte så givande, framförallt rycker det bort den mystiska mantel som Mr Watts bär. Det binder lite tyglarna till att tänka och tolka fritt, vilket är väldigt dåligt för den här sortens bok. Det känna lite som om det bara är med för att binda ihop boken mer med Lysande Utsikter.

"Man behöver luft"
Det tänker Matilda när hon bestämmer sig för att hon inte vill dö, även om Mr Watts, hennes mamma, Daniel (liten oskyldig pojke) och Marce (Mrs Watts) med flera, har dött. Livet är värt att leva, man behöver luft för att leva.

Men man behöver också luft för att stämbanden ska fungera och det är viktigt för att kunna berätta.
Utan berättelser skulle det vara ganska tråkigt att leva. Ingen dåtid, ingen fantasi, ingen förutsägelse.

Ergo: En halvbra bok som lär en att berättelser är viktiga. Men visste vi inte det innan? Det är väl därför vi läser en bok från början?
Läs den, om du har brist på läsning, men jag skulle nog hällre rekommendera dig att läsa Harry Potter eller Oryx & Crake eller Vingklippt ängel.

Puss och kram
Från Ruter Dam
Nä ingen dam utan tjej
Petig med en sån grej
Ännu är jag ung
Och jag är en Kung