Att minnas chokladkakor

Jag minns. Jag glömmer inte. Jag saknar inte direkt, men jag kan ändå säga att det känns konstigt att hon inte finns kvar. Alls. Över huvud taget.

När jag är ledsen kommer ansiktet upp i min tanke. Minnet av oss i korridoren, hur hon doftade, hur hon skämtade, hennes pojkvän och allt om honom, de två minnestunderna med tal, beskedet i sig med smset, hur tårarna tillslut tog slut men ändå kom tillbaka när kroppen laddat, hur det tog två sekunder att falla samman.
Jag faller inte samman nuförtiden nästan alls, inte om jag inte är ledsen redan innan. Då faller jag.

Men det är synd att det ska sammankopplas med att vara ledsen. För det gör det. För det är ett ledsamt minne. För det var fel och orättvist. För att det inte borde ha hänt.

Jag vill egentligen att jag ska tänka på när hon levde och inte när hon dog. Men det är tyvärr döden som har satt spår och efterdyningar. Från och med nu ska det vara annorlunda. Om jag dog skulle jag vilja att alla mindes mina leenden och skämt.

Fast man ska ändå inte glömma. Att det var en stor och speciell händelse. Som man måste hantera.

Ett sätt att hantera för mig har varit att läsa min text jag skrev om Halleluja. Låten har inte samma kraft nu som den hade då, men den får mig ändå att minnas.

Precis som "1000 Kisses" från musikalen Rent får mig att minnas, eller The Body Shops rosdoftande handkräm får mig att minnas, eller skolkafeterians chokladkakor får mig att minnas. Ty alla tre var hennes favoriter.

Det är som terapi att få skriva av sig lite och det är skönt att det finns så lättillgängligt för mig. För att prata med någon skulle inte gå. Jag känner mig bara dålig som tar upp ett ledsamt ämne. Nej, sörja får man göra själv.

Dantes inferno - Sena läxor

Jag slår upp ögonen till ljudet av skrapet från penna på papper och klickandet från fingrar på tangenter.

Framför mig har jag ett litet, dunkelt rum, utan fönster och med tre svaga lampor hängandes från taket. Det är kvavt. Jag sitter med ryggen mot en vägg och ser människor som sitter vid varsitt bord, där böcker ligger travade på varandra i mängder. De sitter med näsan i en bok samtidigt som de febrilt antecknar för hand eller skriver på en dator. Ingen säger ett ord.

Dörren längs bak i rummet slår upp och en person i högklackat kommer in, hennes steg dånar och människorna vid borden ökar tempot ytterligare. När den högklackade befinner sig längst fram säger hon lugnt, men bestämt:
"Inlämning."
Hon börjar gå utmed raderna och samla in papprena som de stressade snabbt krafsar ihop, för att sedan gå ut ur klassrummet. Alla fortsatte med knattrandet.

Jag ställer mig upp och går fram till en skallig man med runda glasögon, han har en svart polotröja och beiga byxor på sig.
"Vad gör du här? Och vad är det här för ställe?", frågar jag Steve Jobbs.
Han tittar upp på mig med trötta ögon och svarar:
"Vi sitter här för att vi har lämnat in läxor försent under vår livstid. Vi har skippat att göra läxorna när vi borde och träffat kompisar eller suttit framför Facebook istället. Jag gjorde inte mina läxor, jag hoppade av skolan, och nu är jag fast här att förevigt jagas av deadline efter deadline, läxa efter läxa."

Det är kvavt. Så mycket läxor. Inget kul. Ingenstans att fly. Fast på dessa stolar i all evighet. Jag har syndat denna synd. Ingen luft.
Det är här jag kommer att hamna i slutändan!


-"-"-"-"-"-


Vi har läst om Dantes La Divina Commedia (inferno) på svenskan. Mestadels den andra delen av trion som handlar om de nio helveten.
Blogguppgiften var att skriva om en egen synd och ett eget helvete. Jag är ingen hejare på att få in läxor och hemarbeten i tid. Denna blogguppgift skulle varit klar för flera veckor sedan...

Resten får ni tolka själva.

Strinbergstema

Livet rullar på i en stressig röra. Tempo är i generalitet ganska högt och jag hinner inte sova ibland, men så går tempot ned ibland, lugnet infinner sig och man kan andas ut.

Men tro inte att jag klagar, jag trivs med att saker händer, annars blir det så långtråkigt.

Nu kommer det bli mera lugn tid dock, flera lärare åker bort till Indien och Afrika. Inga lektioner och stora, långa hemarbeten väntar, det kan bli kul som omväxling.

I svenskan ska vi skriva ett stort arbete om Strindberg. Temat jag valt är Strindbergs jobbiga år då Siri von Essen precis lämnat honom och han upplever paranoia och sinnessjukhet.

Springa

Det går som en väloljad maskin. Framåt, lagom fort, men inte mot mål. Det är ingen resa i sträcka, det är en resa i vilja.

Det börjar bli tungt. Något känns fel. Axlarna har åkt upp, ryggen har krökts en aning. Maskinen har opassande kugghjul.
Axlarna nedåt bak, räta ryggen, spänn bålen, längre steg och lyft blicken.

Det är dit jag ska. Framåt.

Det finns ingen annan fokus. Bara rörelsen, kroppen vrids, ben fram, arm bak. Bara andningen, in, in, ut, ut. Bara framåt.

Det går i fyrtakt, allt synkas med maskinens komp.

Det är en av de bästa sakerna jag vet, endorfinet, lugnet, utmaningen, den jämna takten. Då är jag lycklig.

Vill vara pojke

När jag mindre var min favoritbok Alanna av Tamora Pierce. Den handlar om en tjej på medeltiden som inte vill skickas till ett kloster för att uppfostras till en dam så hon byter plats med sin tvillingbror som inte vill åka till hovet för att bli riddare. Alanna blir Alan och tvillingbrodern blir magiker på klostret. Som page måste Alanna försöka att matcha killarnas styrka, lära sig en riddares väg samt försöka att dölja sitt kön.

Jag älskade den boken, ett riktigt bra boktips. Alanna var så cool och hennes liv i huvudstaden så äventyrsfyllt. En värld där heroism och maktspel och spänning, men bara för männen. Det är enbart Alanna i hela boken som är av kvinnligt kön, förutom hennes katt och små små bikaraktärer. Kvinnorna bor antingen på gården eller är inlåsta i kloster, och det är väl lite det som boken handlar om, att hon bryter gränser och smiter undan riktlinjerna. Det kanske är därför jag gillar boken, jag har alltid varit för jämställdhet och inte förstått varför vi ska dela upp oss, män och kvinnor, så grovt.

Men tyvärr så lever det kvar till viss del. Vi läser fortfarande om riddare på vita hästar och prinsessor i torn i barnböcker, även om det minskar. Jag gillar de nyare Disney filmerna som "Trassel" och "Prinsessan och grodan", där är det kvinnorna som kämpar.

1000 fina minnen

Halleluja, halleluja.

Det överföll mig och jag var chanslös mot minnet som totalt övertog. En liten snutt av en sång och jag fylldes av sorg. Det gick inte att stoppa.
Ut, jag måste iväg, vara ensam och lugna ner mig, sedan är jag okej.

Det har varit okej sedan senaste gången jag hörde sången. Livet har fortsatt, tanken har existerat i mitt sinne, men jag har inte fällt tårar mer än två gånger. Jag hade aldrig trott att en liten tonsammansättning kunde vara så stark. Det lugna vattnet revs upp och jag kunde inte stoppa minnesströmmen.

Jag älskar Halleluja av Leonard Cohen, men för mig har det bara varit en fin låt. Nu har jag märkt att den är så mycket mer. Den väcker minnen, då den sjöngs vid ett tillfälle som var mycket känslosamt laddat för mig och ett tillfälle jag aldrig glömmer.

Men jag är glad över min reaktion idag efter att fått höra sången. Jag är tacksam över att jag fortfarande kan gråta över händelsen. Det betyder att jag inte glömt och jag vill inte glömma. Jag vill minnas och hedra.

Jag hämtar mig från sammanfallet och lever vidare. Jag ska gå härifrån med ett leende på läpparna.

Jag jobbar på de 1000 fina minnen jag lovade dig.

Kyssa Linné med karamell i munnen

En solig höstdag för några år sedan bestämde sig jag och mina vänner Maja och Jūra för att vi skulle gå på Skansen. Vi gick längsmed gärsgårdarna, åt brända mandlar och sög på gula, gröna och röda karameller. Alla hade vi vår egen favoritfärg på karamellerna. Vi beundrade påfågel, tittade på när sälarna blev matade samt mös med te och chokladboll på ett kafé och solen strålade ikapp med färgerna på träden.
Vår dag slutade i vad jag tror var en trädgård eller bara en viloplats för besökare, bänkar och buskar fanns det gott om, utsikten över Stockholm var magisk. Vi pussade på en järnbyst föreställande Carl von Linné och gladdes över livet och vår vänskap.

Det är ett lyckligt minne, men vad jag minns är inte djuren på Skansen, även i om det var de vi i huvudsak tittade på, utan jag minns framför allt gränderna och de gamla fina husen. Skansen har en speciell plats i mitt hjärta, men det involverar inte i huvudsak djuren. Skansens magi ligger i de små, mysiga husen, glasblåseriet och mångfalden av svenskhet.

Men tisdagens etologi exkursion där vi enbart fick titta på djuren och inget annat, förändrade lite min syn på Skansen. Det var in och stå en halvtimme och titta på vad björnarna gjorde och sedan ut igen, ingen mysfaktor, bara djurtittande.

Även denna veckas uppgift är jag kluven till. Det finns både för och nackdelar med att ha djur i bur.

En av de saker som stärker argumentet för djur i bur är utbildningsfrågan. Folk får möjligheten att se vilda djur på nära håll och man kan i forskningsyfte studera mer ingående hur de beter sig. En annan fördel är möjligheten att bevara eller rädda utrotningshotade djur, fungera som genbank eller rädda de sista levande av arten, som bisonoxe.

En massa fördelar kan man tycka, men det jag tänker när jag står där ovanför björnarna är bara stackars blåbärslufs. De är instängda och visuellt utsatta. Man kan anse att det inte gör något för att djuren är födda i fångenskap och vana vid att leva på det här sättet, men det känns ändå fel. De kanske är glada som de är, men skulle de inte vara gladare ute i naturen? Jag uppskattar inte så mycket själv att se björnarna på det här sättet, jag ser de hällre i naturprogram på tv. Där de är i sin naturliga miljö och mår som bäst.

Ergo: Ja, till djurpark i forsknings- och antiutrotningssyfte. Men för min del kan det vara. Ge mig gula karameller så är jag nöjd.