Minns mig

Minns mig som jag var

Inte som jag blev

Sex

sex=mys

sex≠mys+omys

sex≠omys+omys

Livet är ett polynom

Livet är ett polynom.

Med otaliga variabler.

Variablerna kommer av din DNA-sekvens och din omgivning. (och en allsmäktig/spirituella varelser om du är så lagt)

Meningen är att få reda på ekvationen.

Då kan du läsa ut defenitionsmängder, extremvärden, nollställen och så vidare.

Du kan alltså

Läsa av

Räkna ut

Ta kontroll

Med kontroll kan du sedan styra genom att själv lägga till medvetna variabler.

Men akta dig så att du inte tappar bort ekvationen.

Då får du börja om.

Döden

Jag slogs precis av hur omöjlig och distant döden känns.

Det är något som händer i filmer. 

Skådespelaren, en verklig varelse, försvinner faktiskt inte. En död i en film är en påhittad karaktär som bara följer sin historia, fyller sin mening i filmen. Så är det inte när en riktig varelse dör. De försvinner faktiskt och kommer inte tillbaka alls, inte på något vis alls överhuvudtaget.

Det som är likadant dock är dödens påverkan på dess omgivning.

Den kan påverka på exakt lika många miljoner olika sätt som i en film.

Att minnas chokladkakor

Jag minns. Jag glömmer inte. Jag saknar inte direkt, men jag kan ändå säga att det känns konstigt att hon inte finns kvar. Alls. Över huvud taget.

När jag är ledsen kommer ansiktet upp i min tanke. Minnet av oss i korridoren, hur hon doftade, hur hon skämtade, hennes pojkvän och allt om honom, de två minnestunderna med tal, beskedet i sig med smset, hur tårarna tillslut tog slut men ändå kom tillbaka när kroppen laddat, hur det tog två sekunder att falla samman.
Jag faller inte samman nuförtiden nästan alls, inte om jag inte är ledsen redan innan. Då faller jag.

Men det är synd att det ska sammankopplas med att vara ledsen. För det gör det. För det är ett ledsamt minne. För det var fel och orättvist. För att det inte borde ha hänt.

Jag vill egentligen att jag ska tänka på när hon levde och inte när hon dog. Men det är tyvärr döden som har satt spår och efterdyningar. Från och med nu ska det vara annorlunda. Om jag dog skulle jag vilja att alla mindes mina leenden och skämt.

Fast man ska ändå inte glömma. Att det var en stor och speciell händelse. Som man måste hantera.

Ett sätt att hantera för mig har varit att läsa min text jag skrev om Halleluja. Låten har inte samma kraft nu som den hade då, men den får mig ändå att minnas.

Precis som "1000 Kisses" från musikalen Rent får mig att minnas, eller The Body Shops rosdoftande handkräm får mig att minnas, eller skolkafeterians chokladkakor får mig att minnas. Ty alla tre var hennes favoriter.

Det är som terapi att få skriva av sig lite och det är skönt att det finns så lättillgängligt för mig. För att prata med någon skulle inte gå. Jag känner mig bara dålig som tar upp ett ledsamt ämne. Nej, sörja får man göra själv.

Dantes inferno - Sena läxor

Jag slår upp ögonen till ljudet av skrapet från penna på papper och klickandet från fingrar på tangenter.

Framför mig har jag ett litet, dunkelt rum, utan fönster och med tre svaga lampor hängandes från taket. Det är kvavt. Jag sitter med ryggen mot en vägg och ser människor som sitter vid varsitt bord, där böcker ligger travade på varandra i mängder. De sitter med näsan i en bok samtidigt som de febrilt antecknar för hand eller skriver på en dator. Ingen säger ett ord.

Dörren längs bak i rummet slår upp och en person i högklackat kommer in, hennes steg dånar och människorna vid borden ökar tempot ytterligare. När den högklackade befinner sig längst fram säger hon lugnt, men bestämt:
"Inlämning."
Hon börjar gå utmed raderna och samla in papprena som de stressade snabbt krafsar ihop, för att sedan gå ut ur klassrummet. Alla fortsatte med knattrandet.

Jag ställer mig upp och går fram till en skallig man med runda glasögon, han har en svart polotröja och beiga byxor på sig.
"Vad gör du här? Och vad är det här för ställe?", frågar jag Steve Jobbs.
Han tittar upp på mig med trötta ögon och svarar:
"Vi sitter här för att vi har lämnat in läxor försent under vår livstid. Vi har skippat att göra läxorna när vi borde och träffat kompisar eller suttit framför Facebook istället. Jag gjorde inte mina läxor, jag hoppade av skolan, och nu är jag fast här att förevigt jagas av deadline efter deadline, läxa efter läxa."

Det är kvavt. Så mycket läxor. Inget kul. Ingenstans att fly. Fast på dessa stolar i all evighet. Jag har syndat denna synd. Ingen luft.
Det är här jag kommer att hamna i slutändan!


-"-"-"-"-"-


Vi har läst om Dantes La Divina Commedia (inferno) på svenskan. Mestadels den andra delen av trion som handlar om de nio helveten.
Blogguppgiften var att skriva om en egen synd och ett eget helvete. Jag är ingen hejare på att få in läxor och hemarbeten i tid. Denna blogguppgift skulle varit klar för flera veckor sedan...

Resten får ni tolka själva.

Strinbergstema

Livet rullar på i en stressig röra. Tempo är i generalitet ganska högt och jag hinner inte sova ibland, men så går tempot ned ibland, lugnet infinner sig och man kan andas ut.

Men tro inte att jag klagar, jag trivs med att saker händer, annars blir det så långtråkigt.

Nu kommer det bli mera lugn tid dock, flera lärare åker bort till Indien och Afrika. Inga lektioner och stora, långa hemarbeten väntar, det kan bli kul som omväxling.

I svenskan ska vi skriva ett stort arbete om Strindberg. Temat jag valt är Strindbergs jobbiga år då Siri von Essen precis lämnat honom och han upplever paranoia och sinnessjukhet.