Att falla och få hjälp att stå igen

Jag går in då och då för att läsa gamla inlägg. Jag tycker att jag skriver bra, men jag behöver verkligen korrekturläsa innan jag postar.

Min gamla iPhone hade kvar smshistorik från flera år tillbaka och innan den mobilen gick i backen för sista gången, så hittade jag smsen som jag och Nicole skickat till varandra från dagarna i slutet av maj. Jag tog screenshots och de blev då sparade i datorn. 

I och med det fick jag också reda på årsdagen. Tidigare har jag bara plockat hela slutet på maj som återkommande datum.

Jag förberedde mig en månad före i år.

Jag visste att jag skulle vara nedstämd, men bara en dag.

Jag berättade för Ollie för jag vet att hon inte skulle ta illa upp av att jag nämde en så sorglig händelse. Det var en veckan innan utsatt datum och vi var på Cirkus och städade. På rasten innan vi började med att dammsuga salongen pratade vi lite snabbt om det. Jag sa att jag var förberedd och det inte var någon svarade. Hon tyckte att jag skulle ringa i alla fall om det blev jobbigt. Visst, det kan jag lova. 

Vi avslutade rasten och gick och hämtade dammsugare, medans så smsade jag med Benjamin (Marcus vän). Benjamin berättade om hur han saknade sin bror, en bror som inte var död, men kontakten var förlorad, en kontakt som betytt mycket för honom. Jag och Ollie började dammsuga, men dammsugare på, hörlurar och i varsin del av salongen. 

Och så bara brast det. Jag kunde inte stå. Ollie märkte inget. Efter en stund kunde jag ställa mig upp igen.

Men så brast det igen, och jag ställde mig igen. Så höll det på. En del av mig ville att Ollie skulle märka och trösta, jag vet att hon kan det och gärna skulle göra det. Medans en annan del ville att hon inte skulle märka och inte veta, hon har aldrig sätt mig gråta eller må dåligt och jag ville ha kvar rollen som stark samt onåbar. 

Tillslut kom Ollie springande och jag gav upp. Vi satt mellan stolsraderna på parket bland slangar och sladdar. Jag bara pratade ut, berättade om Jassitha och tyckte att det var orättvist i min väns famn.

Samma mantra ekade som alltid i mig. "Det var inte rätt! Hon var för ung! Hon var älskad och alla sörjer vi henne! Det var inget självmord! Vad hände?!"

Vi skippade att dammsuga klart salongen.

1000 glada minnen. 1000 leenden. Jag är påväg.

Men jag skulle aldrig klara det utan mina vackra, fina vänner. Jag hade fått för mig att jag aldrig skulle låta någon komma nära och aldrig visa mig sårbar för någon. Jag hade blivit så svårt skadad, av grundskolan och andra svek. Men vad fel jag hade. Nu har jag de bästaste som finns som är berädda att släppa det de har för händerna och komma till min hjälp, som accepterar när jag inte har den bästa av dagar, som tar mig med ut på galna äventyr och får mig att skratta. Jag vill göra detsamma för dem och jag kommer att kämpa för det. Jag litar på dem och de litar på mig.

Om en någonsin sörjer så ska en inte vara rädd för att sträcka ut sig. Det finns folk som vill trösta och inte bara tycker att en är en stämningssänkare med sina problem.

Om jag faller, kan jag ställa mig upp själv.

Men jag kan få en hjälpande hand. Den skadar inte.

Minns mig

Minns mig som jag var

Inte som jag blev

Sex

sex=mys

sex≠mys+omys

sex≠omys+omys

Livet är ett polynom

Livet är ett polynom.

Med otaliga variabler.

Variablerna kommer av din DNA-sekvens och din omgivning. (och en allsmäktig/spirituella varelser om du är så lagt)

Meningen är att få reda på ekvationen.

Då kan du läsa ut defenitionsmängder, extremvärden, nollställen och så vidare.

Du kan alltså

Läsa av

Räkna ut

Ta kontroll

Med kontroll kan du sedan styra genom att själv lägga till medvetna variabler.

Men akta dig så att du inte tappar bort ekvationen.

Då får du börja om.

Döden

Jag slogs precis av hur omöjlig och distant döden känns.

Det är något som händer i filmer. 

Skådespelaren, en verklig varelse, försvinner faktiskt inte. En död i en film är en påhittad karaktär som bara följer sin historia, fyller sin mening i filmen. Så är det inte när en riktig varelse dör. De försvinner faktiskt och kommer inte tillbaka alls, inte på något vis alls överhuvudtaget.

Det som är likadant dock är dödens påverkan på dess omgivning.

Den kan påverka på exakt lika många miljoner olika sätt som i en film.

Att minnas chokladkakor

Jag minns. Jag glömmer inte. Jag saknar inte direkt, men jag kan ändå säga att det känns konstigt att hon inte finns kvar. Alls. Över huvud taget.

När jag är ledsen kommer ansiktet upp i min tanke. Minnet av oss i korridoren, hur hon doftade, hur hon skämtade, hennes pojkvän och allt om honom, de två minnestunderna med tal, beskedet i sig med smset, hur tårarna tillslut tog slut men ändå kom tillbaka när kroppen laddat, hur det tog två sekunder att falla samman.
Jag faller inte samman nuförtiden nästan alls, inte om jag inte är ledsen redan innan. Då faller jag.

Men det är synd att det ska sammankopplas med att vara ledsen. För det gör det. För det är ett ledsamt minne. För det var fel och orättvist. För att det inte borde ha hänt.

Jag vill egentligen att jag ska tänka på när hon levde och inte när hon dog. Men det är tyvärr döden som har satt spår och efterdyningar. Från och med nu ska det vara annorlunda. Om jag dog skulle jag vilja att alla mindes mina leenden och skämt.

Fast man ska ändå inte glömma. Att det var en stor och speciell händelse. Som man måste hantera.

Ett sätt att hantera för mig har varit att läsa min text jag skrev om Halleluja. Låten har inte samma kraft nu som den hade då, men den får mig ändå att minnas.

Precis som "1000 Kisses" från musikalen Rent får mig att minnas, eller The Body Shops rosdoftande handkräm får mig att minnas, eller skolkafeterians chokladkakor får mig att minnas. Ty alla tre var hennes favoriter.

Det är som terapi att få skriva av sig lite och det är skönt att det finns så lättillgängligt för mig. För att prata med någon skulle inte gå. Jag känner mig bara dålig som tar upp ett ledsamt ämne. Nej, sörja får man göra själv.

Dantes inferno - Sena läxor

Jag slår upp ögonen till ljudet av skrapet från penna på papper och klickandet från fingrar på tangenter.

Framför mig har jag ett litet, dunkelt rum, utan fönster och med tre svaga lampor hängandes från taket. Det är kvavt. Jag sitter med ryggen mot en vägg och ser människor som sitter vid varsitt bord, där böcker ligger travade på varandra i mängder. De sitter med näsan i en bok samtidigt som de febrilt antecknar för hand eller skriver på en dator. Ingen säger ett ord.

Dörren längs bak i rummet slår upp och en person i högklackat kommer in, hennes steg dånar och människorna vid borden ökar tempot ytterligare. När den högklackade befinner sig längst fram säger hon lugnt, men bestämt:
"Inlämning."
Hon börjar gå utmed raderna och samla in papprena som de stressade snabbt krafsar ihop, för att sedan gå ut ur klassrummet. Alla fortsatte med knattrandet.

Jag ställer mig upp och går fram till en skallig man med runda glasögon, han har en svart polotröja och beiga byxor på sig.
"Vad gör du här? Och vad är det här för ställe?", frågar jag Steve Jobbs.
Han tittar upp på mig med trötta ögon och svarar:
"Vi sitter här för att vi har lämnat in läxor försent under vår livstid. Vi har skippat att göra läxorna när vi borde och träffat kompisar eller suttit framför Facebook istället. Jag gjorde inte mina läxor, jag hoppade av skolan, och nu är jag fast här att förevigt jagas av deadline efter deadline, läxa efter läxa."

Det är kvavt. Så mycket läxor. Inget kul. Ingenstans att fly. Fast på dessa stolar i all evighet. Jag har syndat denna synd. Ingen luft.
Det är här jag kommer att hamna i slutändan!


-"-"-"-"-"-


Vi har läst om Dantes La Divina Commedia (inferno) på svenskan. Mestadels den andra delen av trion som handlar om de nio helveten.
Blogguppgiften var att skriva om en egen synd och ett eget helvete. Jag är ingen hejare på att få in läxor och hemarbeten i tid. Denna blogguppgift skulle varit klar för flera veckor sedan...

Resten får ni tolka själva.