Jag minns. Jag glömmer inte. Jag saknar inte direkt, men jag kan ändå säga att det känns konstigt att hon inte finns kvar. Alls. Över huvud taget.
När jag är ledsen kommer ansiktet upp i min tanke. Minnet av oss i korridoren, hur hon doftade, hur hon skämtade, hennes pojkvän och allt om honom, de två minnestunderna med tal, beskedet i sig med smset, hur tårarna tillslut tog slut men ändå kom tillbaka när kroppen laddat, hur det tog två sekunder att falla samman.
Jag faller inte samman nuförtiden nästan alls, inte om jag inte är ledsen redan innan. Då faller jag.
Men det är synd att det ska sammankopplas med att vara ledsen. För det gör det. För det är ett ledsamt minne. För det var fel och orättvist. För att det inte borde ha hänt.
Jag vill egentligen att jag ska tänka på när hon levde och inte när hon dog. Men det är tyvärr döden som har satt spår och efterdyningar. Från och med nu ska det vara annorlunda. Om jag dog skulle jag vilja att alla mindes mina leenden och skämt.
Fast man ska ändå inte glömma. Att det var en stor och speciell händelse. Som man måste hantera.
Ett sätt att hantera för mig har varit att läsa min text jag skrev om Halleluja. Låten har inte samma kraft nu som den hade då, men den får mig ändå att minnas.
Precis som "1000 Kisses" från musikalen Rent får mig att minnas, eller The Body Shops rosdoftande handkräm får mig att minnas, eller skolkafeterians chokladkakor får mig att minnas. Ty alla tre var hennes favoriter.
Det är som terapi att få skriva av sig lite och det är skönt att det finns så lättillgängligt för mig. För att prata med någon skulle inte gå. Jag känner mig bara dålig som tar upp ett ledsamt ämne. Nej, sörja får man göra själv.
