Halleluja, halleluja.
Det överföll mig och jag var chanslös mot minnet som totalt övertog. En liten snutt av en sång och jag fylldes av sorg. Det gick inte att stoppa.
Ut, jag måste iväg, vara ensam och lugna ner mig, sedan är jag okej.
Det har varit okej sedan senaste gången jag hörde sången. Livet har fortsatt, tanken har existerat i mitt sinne, men jag har inte fällt tårar mer än två gånger. Jag hade aldrig trott att en liten tonsammansättning kunde vara så stark. Det lugna vattnet revs upp och jag kunde inte stoppa minnesströmmen.
Jag älskar Halleluja av Leonard Cohen, men för mig har det bara varit en fin låt. Nu har jag märkt att den är så mycket mer. Den väcker minnen, då den sjöngs vid ett tillfälle som var mycket känslosamt laddat för mig och ett tillfälle jag aldrig glömmer.
Men jag är glad över min reaktion idag efter att fått höra sången. Jag är tacksam över att jag fortfarande kan gråta över händelsen. Det betyder att jag inte glömt och jag vill inte glömma. Jag vill minnas och hedra.
Jag hämtar mig från sammanfallet och lever vidare. Jag ska gå härifrån med ett leende på läpparna.
Jag jobbar på de 1000 fina minnen jag lovade dig.
tisdag 25 september 2012
måndag 24 september 2012
Kyssa Linné med karamell i munnen
En solig höstdag för några år sedan bestämde sig jag och mina vänner Maja och Jūra för att vi skulle gå på Skansen. Vi gick längsmed gärsgårdarna, åt brända mandlar och sög på gula, gröna och röda karameller. Alla hade vi vår egen favoritfärg på karamellerna. Vi beundrade påfågel, tittade på när sälarna blev matade samt mös med te och chokladboll på ett kafé och solen strålade ikapp med färgerna på träden.
Vår dag slutade i vad jag tror var en trädgård eller bara en viloplats för besökare, bänkar och buskar fanns det gott om, utsikten över Stockholm var magisk. Vi pussade på en järnbyst föreställande Carl von Linné och gladdes över livet och vår vänskap.
Det är ett lyckligt minne, men vad jag minns är inte djuren på Skansen, även i om det var de vi i huvudsak tittade på, utan jag minns framför allt gränderna och de gamla fina husen. Skansen har en speciell plats i mitt hjärta, men det involverar inte i huvudsak djuren. Skansens magi ligger i de små, mysiga husen, glasblåseriet och mångfalden av svenskhet.
Men tisdagens etologi exkursion där vi enbart fick titta på djuren och inget annat, förändrade lite min syn på Skansen. Det var in och stå en halvtimme och titta på vad björnarna gjorde och sedan ut igen, ingen mysfaktor, bara djurtittande.
Även denna veckas uppgift är jag kluven till. Det finns både för och nackdelar med att ha djur i bur.
En av de saker som stärker argumentet för djur i bur är utbildningsfrågan. Folk får möjligheten att se vilda djur på nära håll och man kan i forskningsyfte studera mer ingående hur de beter sig. En annan fördel är möjligheten att bevara eller rädda utrotningshotade djur, fungera som genbank eller rädda de sista levande av arten, som bisonoxe.
En massa fördelar kan man tycka, men det jag tänker när jag står där ovanför björnarna är bara stackars blåbärslufs. De är instängda och visuellt utsatta. Man kan anse att det inte gör något för att djuren är födda i fångenskap och vana vid att leva på det här sättet, men det känns ändå fel. De kanske är glada som de är, men skulle de inte vara gladare ute i naturen? Jag uppskattar inte så mycket själv att se björnarna på det här sättet, jag ser de hällre i naturprogram på tv. Där de är i sin naturliga miljö och mår som bäst.
Ergo: Ja, till djurpark i forsknings- och antiutrotningssyfte. Men för min del kan det vara. Ge mig gula karameller så är jag nöjd.
Vår dag slutade i vad jag tror var en trädgård eller bara en viloplats för besökare, bänkar och buskar fanns det gott om, utsikten över Stockholm var magisk. Vi pussade på en järnbyst föreställande Carl von Linné och gladdes över livet och vår vänskap.
Det är ett lyckligt minne, men vad jag minns är inte djuren på Skansen, även i om det var de vi i huvudsak tittade på, utan jag minns framför allt gränderna och de gamla fina husen. Skansen har en speciell plats i mitt hjärta, men det involverar inte i huvudsak djuren. Skansens magi ligger i de små, mysiga husen, glasblåseriet och mångfalden av svenskhet.
Men tisdagens etologi exkursion där vi enbart fick titta på djuren och inget annat, förändrade lite min syn på Skansen. Det var in och stå en halvtimme och titta på vad björnarna gjorde och sedan ut igen, ingen mysfaktor, bara djurtittande.
Även denna veckas uppgift är jag kluven till. Det finns både för och nackdelar med att ha djur i bur.
En av de saker som stärker argumentet för djur i bur är utbildningsfrågan. Folk får möjligheten att se vilda djur på nära håll och man kan i forskningsyfte studera mer ingående hur de beter sig. En annan fördel är möjligheten att bevara eller rädda utrotningshotade djur, fungera som genbank eller rädda de sista levande av arten, som bisonoxe.
En massa fördelar kan man tycka, men det jag tänker när jag står där ovanför björnarna är bara stackars blåbärslufs. De är instängda och visuellt utsatta. Man kan anse att det inte gör något för att djuren är födda i fångenskap och vana vid att leva på det här sättet, men det känns ändå fel. De kanske är glada som de är, men skulle de inte vara gladare ute i naturen? Jag uppskattar inte så mycket själv att se björnarna på det här sättet, jag ser de hällre i naturprogram på tv. Där de är i sin naturliga miljö och mår som bäst.
Ergo: Ja, till djurpark i forsknings- och antiutrotningssyfte. Men för min del kan det vara. Ge mig gula karameller så är jag nöjd.
tisdag 11 september 2012
Man behöver luft
Livet rullar på och vi har fått en till uppgift i svenska. Detta inlägg är om en bok vi läst tillsammans i klassen. Jag missade klassdiskussionen så jag får diskutera med mig själv och det görs bäst på natten.
Dagens titel var ett citat ur boken "Att tro på Mister Pip" av Lloyd Jones. En mycket bra bok, dock har jag kluvna tankar om jag gillar den eller inte. Ja, den är välskriven osv, men den är ganska hemsk i vissa partier (folk dör) och ibland förvirrande. Den sätter spår efter sig, dock inte så djupa för att slutet av boken gör hela boken lite mjäkig. Den börjar också ganska långsamt och det adderar till det negativa. För att jag ska uppskatta en bok ska jag antingen beröras av den, riktigt gilla världen den berättar om eller älska huvudpersonen. Inga av mina kriterier hade uppfyllts i slutet av boken och det gjorde mig lite besviken för att den hade potential halvvägs igenom. Den hemska delen i den är också en anledning till att jag har svårt för den, jag mådde bitvis dåligt av att läsa den och jag satt och grät vid ett tillfälle, en i min omgivning bad mig till och med att sluta läsa för att den hade en negativ verkan på mig.
Boken handlar framförallt om berättelser och innehållet i berättelserna samt hur viktigt det är att vara bra på att förtälja sin historia, till och med viktigare än hur sann historien är. Det är väldigt tydligt och inget man missar.
Huvudpersonen heter Matilda och är en flicka på 13 år, som bor med sin mamma på en tropisk ö där inbördeskrig råder. Kriget har inte riktigt nått deras by, men det kryper allt närmre. Matilda själv värdesätter berättelser väldigt högt och det skapar intriger gentemot personerna i hennes omgivning.
Om de andra i byn delar hennes intresse eller inte har stor betydelse för hur hon beter sig mot dem.
Mr Watts delar hennes tankar samt är väldigt duktig på historier och det gör att Matilda ser upp till honom.
Medans hennes mamma inte förstår historieberättandets makt och därigenom har Matilda och hennes mamma delade meningar om mycket. Det är inte många gånger i boken som mamman och Matilda är överens, men Matilda är ändå aldrig riktigt arg på sin mamma, även när dennes envishet och stolthet gör så att hela byn blir av med alla deras tillhörigheter och till slut deras hus. Mamman beter sig riktigt illa, men Matilda förklarar ändå aldrig krig med henne.
Jag hatade mamman och var på Matildas sida ända tills nära slutet, då mamman offrar livet för att Matilda ska slippa bli våldtagen. Det som får mig att byta sida är Matildas beteende från den punkten tills bokens sista sida. Hon vet att hennes mamma kommer att dö, men hon står ändå bara där och håller käft. Jag trodde att hon inte gick emot sin mamma tidigare just för att hon älskade henne, men så låter hon henne dö.
Det var nog också där jag började ogilla boken. Matilda visar sig vara svag och ologisk, insnöad och slaviskt följande av vad Mr Watts har sagt och gjort. Ja, hon tänker på sin mamma och tycker att ingen kan ersätta henne, men det känns ändå inte riktigt som om hon saknar henne. Att Mr Watts dog har mycket större inverkan på henne.
Han visar sig också vara en besvikelse. Han var så spännande och mystisk på ön, men när Matilda får reda på mer om honom visar han sig bara vara feg och en svikare. Han gjorde något fint och modigt, men kunde han inte ha fått stanna så? Heroisk som han var?
Det där extra svamlet i slutet om när Matilda reser runt och tar reda på mer om Dickens och Mr Watts är ganska tråkigt och inte så givande, framförallt rycker det bort den mystiska mantel som Mr Watts bär. Det binder lite tyglarna till att tänka och tolka fritt, vilket är väldigt dåligt för den här sortens bok. Det känna lite som om det bara är med för att binda ihop boken mer med Lysande Utsikter.
"Man behöver luft"
Det tänker Matilda när hon bestämmer sig för att hon inte vill dö, även om Mr Watts, hennes mamma, Daniel (liten oskyldig pojke) och Marce (Mrs Watts) med flera, har dött. Livet är värt att leva, man behöver luft för att leva.
Men man behöver också luft för att stämbanden ska fungera och det är viktigt för att kunna berätta.
Utan berättelser skulle det vara ganska tråkigt att leva. Ingen dåtid, ingen fantasi, ingen förutsägelse.
Ergo: En halvbra bok som lär en att berättelser är viktiga. Men visste vi inte det innan? Det är väl därför vi läser en bok från början?
Läs den, om du har brist på läsning, men jag skulle nog hällre rekommendera dig att läsa Harry Potter eller Oryx & Crake eller Vingklippt ängel.
Puss och kram
Från Ruter Dam
Nä ingen dam utan tjej
Petig med en sån grej
Ännu är jag ung
Och jag är en Kung
Dagens titel var ett citat ur boken "Att tro på Mister Pip" av Lloyd Jones. En mycket bra bok, dock har jag kluvna tankar om jag gillar den eller inte. Ja, den är välskriven osv, men den är ganska hemsk i vissa partier (folk dör) och ibland förvirrande. Den sätter spår efter sig, dock inte så djupa för att slutet av boken gör hela boken lite mjäkig. Den börjar också ganska långsamt och det adderar till det negativa. För att jag ska uppskatta en bok ska jag antingen beröras av den, riktigt gilla världen den berättar om eller älska huvudpersonen. Inga av mina kriterier hade uppfyllts i slutet av boken och det gjorde mig lite besviken för att den hade potential halvvägs igenom. Den hemska delen i den är också en anledning till att jag har svårt för den, jag mådde bitvis dåligt av att läsa den och jag satt och grät vid ett tillfälle, en i min omgivning bad mig till och med att sluta läsa för att den hade en negativ verkan på mig.
Boken handlar framförallt om berättelser och innehållet i berättelserna samt hur viktigt det är att vara bra på att förtälja sin historia, till och med viktigare än hur sann historien är. Det är väldigt tydligt och inget man missar.
Huvudpersonen heter Matilda och är en flicka på 13 år, som bor med sin mamma på en tropisk ö där inbördeskrig råder. Kriget har inte riktigt nått deras by, men det kryper allt närmre. Matilda själv värdesätter berättelser väldigt högt och det skapar intriger gentemot personerna i hennes omgivning.
Om de andra i byn delar hennes intresse eller inte har stor betydelse för hur hon beter sig mot dem.
Mr Watts delar hennes tankar samt är väldigt duktig på historier och det gör att Matilda ser upp till honom.
Medans hennes mamma inte förstår historieberättandets makt och därigenom har Matilda och hennes mamma delade meningar om mycket. Det är inte många gånger i boken som mamman och Matilda är överens, men Matilda är ändå aldrig riktigt arg på sin mamma, även när dennes envishet och stolthet gör så att hela byn blir av med alla deras tillhörigheter och till slut deras hus. Mamman beter sig riktigt illa, men Matilda förklarar ändå aldrig krig med henne.
Jag hatade mamman och var på Matildas sida ända tills nära slutet, då mamman offrar livet för att Matilda ska slippa bli våldtagen. Det som får mig att byta sida är Matildas beteende från den punkten tills bokens sista sida. Hon vet att hennes mamma kommer att dö, men hon står ändå bara där och håller käft. Jag trodde att hon inte gick emot sin mamma tidigare just för att hon älskade henne, men så låter hon henne dö.
Det var nog också där jag började ogilla boken. Matilda visar sig vara svag och ologisk, insnöad och slaviskt följande av vad Mr Watts har sagt och gjort. Ja, hon tänker på sin mamma och tycker att ingen kan ersätta henne, men det känns ändå inte riktigt som om hon saknar henne. Att Mr Watts dog har mycket större inverkan på henne.
Han visar sig också vara en besvikelse. Han var så spännande och mystisk på ön, men när Matilda får reda på mer om honom visar han sig bara vara feg och en svikare. Han gjorde något fint och modigt, men kunde han inte ha fått stanna så? Heroisk som han var?
Det där extra svamlet i slutet om när Matilda reser runt och tar reda på mer om Dickens och Mr Watts är ganska tråkigt och inte så givande, framförallt rycker det bort den mystiska mantel som Mr Watts bär. Det binder lite tyglarna till att tänka och tolka fritt, vilket är väldigt dåligt för den här sortens bok. Det känna lite som om det bara är med för att binda ihop boken mer med Lysande Utsikter.
"Man behöver luft"
Det tänker Matilda när hon bestämmer sig för att hon inte vill dö, även om Mr Watts, hennes mamma, Daniel (liten oskyldig pojke) och Marce (Mrs Watts) med flera, har dött. Livet är värt att leva, man behöver luft för att leva.
Men man behöver också luft för att stämbanden ska fungera och det är viktigt för att kunna berätta.
Utan berättelser skulle det vara ganska tråkigt att leva. Ingen dåtid, ingen fantasi, ingen förutsägelse.
Ergo: En halvbra bok som lär en att berättelser är viktiga. Men visste vi inte det innan? Det är väl därför vi läser en bok från början?
Läs den, om du har brist på läsning, men jag skulle nog hällre rekommendera dig att läsa Harry Potter eller Oryx & Crake eller Vingklippt ängel.
Puss och kram
Från Ruter Dam
Nä ingen dam utan tjej
Petig med en sån grej
Ännu är jag ung
Och jag är en Kung
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)